Revolutionary thoughts
Hamnade i den där konversationen igen.. Jag älskar mina vänner det vet dem. Men det finns en del av mig som alltid kommer känna sig malplacerad. Jag förstår deras känslor när dem uttrycker att jag utelämnar mig för mycket. Att samhället består av etik och normer.. det vet jag. Det är bara det att jag ända sen barnsben ignorerat det. Att jag ofta hamnar i situationer där folk höjer ögonbrynen.. det är jag också medveten om. Jag talar högt om frågor och ämnen som folk tycker, tänker och känner men inte talar om. Provocera har aldrig varit min mening.. utan en naturlig sak. Jag växte upp med människor där ordet kreativitet inte existera.. det leder till att jag ganska ofta får känslan av att jag måste be om ursäkt för allt möjligt jag säger och gör. Människan har byggt upp ett samhälle där vi aldrig talar högt om det som egentligen pågår.. Förstår att jag är en stårtå i ögat då..
Jag känner mig ganska ofta som den "psykiskt sjuka" John Givings..
