Försoning
Silverbestick glänser som Titanics första morgon i solspruckna strålar genom fönstret, en alltför ensam stol, en bok med miljoner dammkorn som flyttat och bosatt sig där under åren, din blommiga klänning är fortfarande upphängd på en ålderstigen galge, den väntar på dig... jag väntar på dig.
jag kliver ut ur mig själv och ser händelser, som om jag på något sätt flyter på ytan av mitt eget liv o betraktar den.
Jag har gjort livets orättvisa till meningen med livet, centrum. Det tar slut här, från och med denna dag...
jag kör mitt liv baklänges och ser mig själv göra om allt, från början till idag... även ljuden som min hjärna hör i bakgrunden körs baklänges. Allt och alla spolas tillbaka.
Jag ångrar inget i livet men orättvis är världen och du som lämnade mig. Jag fick aldrig säga det jag ville, mina sista ord till dig... sista blick, en sista gång för försoning, en sista gång att låta dig få veta vad du har betytt för mig...
