Life is frozen music
Min pappa sa en gång till mig
- jag vet att du inte mår bra, du sjunger inte.
Han hade rätt, så länge jag kan minnas har jag sjungit, när jag diskar, damsugar, promenerar, fotar eller målar. Allt jag gör i livet måste dansa efter mina toner. Jag blev kär i musiken på riktigt när jag var 6 år gamal och fick hålla min första fiol i handen. För de minuterna stod hela musikskolan stilla, bara jag fiolen och pappas leende existera.
22 år gamal och 4000 ton av sorg, svek och smärta, musiken har alltid varit där för mig. Jag känner skam för att jag standsätter den hela tiden...
Människans frihet kommer inte gratis, den har det dyraste priset du kan betala, blod...
Det känns som att jag har betalat mitt pris, allt för länge. Idag står jag här med frihet och gåvan, men tvekar.
Det finns ingen som kan sätta en käpp i hjulet på det sättet som jag själv gör, utan mod. Istället sitter jag varje dag och skriver låtar, lämnar texterna halvfärdiga, slänger upp på min blogg som dikter.
Minns att jag låg döende på psykehemmet, medans min späda kropp blev tvångsmatad var min enda tanke, kommer jag att få sjunga en sista sång? Jag överlevde för i helvetet! Om jag bara kunde sluta vara så fylld av rädsla... om jag bara sluta vara så uppskrämd...
Han är låter sig inte skrämmas, ge mig Karls självförtoende...
- jag vet att du inte mår bra, du sjunger inte.
Han hade rätt, så länge jag kan minnas har jag sjungit, när jag diskar, damsugar, promenerar, fotar eller målar. Allt jag gör i livet måste dansa efter mina toner. Jag blev kär i musiken på riktigt när jag var 6 år gamal och fick hålla min första fiol i handen. För de minuterna stod hela musikskolan stilla, bara jag fiolen och pappas leende existera.
22 år gamal och 4000 ton av sorg, svek och smärta, musiken har alltid varit där för mig. Jag känner skam för att jag standsätter den hela tiden...
Människans frihet kommer inte gratis, den har det dyraste priset du kan betala, blod...
Det känns som att jag har betalat mitt pris, allt för länge. Idag står jag här med frihet och gåvan, men tvekar.
Det finns ingen som kan sätta en käpp i hjulet på det sättet som jag själv gör, utan mod. Istället sitter jag varje dag och skriver låtar, lämnar texterna halvfärdiga, slänger upp på min blogg som dikter.
Minns att jag låg döende på psykehemmet, medans min späda kropp blev tvångsmatad var min enda tanke, kommer jag att få sjunga en sista sång? Jag överlevde för i helvetet! Om jag bara kunde sluta vara så fylld av rädsla... om jag bara sluta vara så uppskrämd...
Han är låter sig inte skrämmas, ge mig Karls självförtoende...
Kommentarer
Trackback
