Do you know me?
Jag minns inte mina första dagar där, lika bra för att smärtan var redan outhärdlig. Men livet låter mig aldrig komma undan så lätt...jag fick tillbaka mitt medvetande. Luften i rummet va mycket torr och påminnde mig hela tiden om att jag inte var hemma, det gjorde även patient lappen runt min hand.
Jag reste mig en morgon, yr efter blodproven som dem tar varje morgon och vinglade bort till spegeln. Framför spegeln dog jag lite...
jag såg en människa som jag vänt ryggen till i många år, en människa som orsakat mig mycket smärta. Ringarna runt ögonen som hade börjat få en blå nyans, det torkade snoret runt näsborrarna, dem torra spruckna läpparna. Allt detta, det var hon jag såg. Jag hade blivit den människan som jag hade en gång sett upp till men förlorat. Mina ögon tårades upp, jag hatade livet den var allt för orättvis...
Mina händer började att darra och min kropp sa att ännu en panikattck var påväg, Jag tog ett djupt andetag och allt blev svart...
Jag reste mig en morgon, yr efter blodproven som dem tar varje morgon och vinglade bort till spegeln. Framför spegeln dog jag lite...
jag såg en människa som jag vänt ryggen till i många år, en människa som orsakat mig mycket smärta. Ringarna runt ögonen som hade börjat få en blå nyans, det torkade snoret runt näsborrarna, dem torra spruckna läpparna. Allt detta, det var hon jag såg. Jag hade blivit den människan som jag hade en gång sett upp till men förlorat. Mina ögon tårades upp, jag hatade livet den var allt för orättvis...
Mina händer började att darra och min kropp sa att ännu en panikattck var påväg, Jag tog ett djupt andetag och allt blev svart...
Kommentarer
Trackback
