DNO

Kl är 19.30 och jag har väntat i 15 min nu. Den självlysande himlakroppen går till sömns, dagens slut, skymningen säger god dag. Det är många händelser under dagen som går och lägger sig med solen.

Jag sitter på cafet och väntar, medans jag stirrar på den tomma stolen framför mig försvinner jag långsamt in i mina tankar. Jag vet vad han kommer att säga när han kommer fram. Han kommer att säga att han förtjänar något bättre, att han inte orkar ge mer av sig själv till en människa som inte uppfattar ljuden hans läppar bildar. Han har rätt, han förtjänar en individ som kan kyssa hans läppar på riktigt, som kan ge han ömhet, tillgivenhet och viktigast av allt kärlek.

Allt det han förtjänar och begär kan jag inte ge honom... mitt hjärta är inte där. Jag har alltid funnit den där kärleksförbindelsen vi kallar relation, förhållande konstigt. Han har rätt om många saker denna kväll men han har fel när han kommer att säga att jag är en kall person. jag har alltid längtat efter allt det han vill ha, men jag har lärt mig att jag måste först själv känna trygghet i livet innan jag kan ge det till någon annan.

Jag vaknar ur min dvala när jag ser han stiga in på cafet...