Bye bye love
Året är 1997, jag minns det... Titanic gick på bio då. Jag kliver upp på den vita pallen... Vid kanten av hand sinken ställer jag ner den blodiga kniven. Mitt långa hår blöts ner av all plaskande... efter 10 minuter känns mina blodiga händer rena.... De mikroskopiska blodkropparna satt fortfarande kvar på mina händer, ej synligt för ögat... Lik blodsugande iglar kom de att livnära sig på min lilla späda kropp många år fram..
Pengar rullar in det går bra nu...
The insider
Ända sen jag var liten har jag vart fascinerad av masker... Du ser... en människa är minst sig själv när han talar i egen person... ge honom en mask och han kommer att berätta sanningen.
Freeatlast
På en parkbänk i Borås centrum.. gillar att sitta här och titta på duvorna. Synen av dem stänger ut all ljud på stan, vakum. Jag tror jag sover här på bänken inatt...
I shot the sheriff
Horunge... jag visste att han var intresserad av mig från minuten han arrestera mig.
Justice without force
Efter att din mor försvann... jag gjorde mitt bästa.. Jag vet att jag inte alltid gjorde rätt, men gud vet att jag gjorde mitt bästa... Jag har gått miste om mycket i livet, men jag växte inte upp i en hjärtlös värld, det såg min pappa till. Du som läsare kommer aldrig att förstå den mänskliga naturen, om du inte vet varför ett barn på en karusell vinkar till sina föräldrar varje gång den går runt- och varför varje gång hennes föräldrar vinkar tillbaka...
The xx- crystalised
Adriana
Medans jag darrar som ett offer, en jagad gasell, ler hon lugnt. I 14 år har hon vart där med sin handduk.
Jag har mejslats ner många gånger i mitt liv, hon har badat mig, hon har torkat mig...
Hon satte upp håret omsorgsfullt i en knut och tvättade mina blodiga händer under handfatet, när jag själv inte kunde, 1 gång 2, 3 4... en oändlighet.
Ibland vet jag inte om hon är min bästa vän eller endast en fantasifigur i min hjärna, eller kanske min vänstra hand som jag har döpt.
Min psykolog sa att hon beundrade min styrka, min mentalitet. Jag svarade Adriana... det är Adriana och människor som henne i mitt liv som ger min styrkan att orka
Jag tror inte på gud... men änglar...änglar tror jag på
Har aldrig bråkat, 14 år av ren vänskap
Sopranmedlem i 15 år
Jag låter tonerna spela en avgörande roll i mitt liv... den påverkar mig så som din frånvaro har påverkat mig. Genom att låta vänsterhanden vibrera, får jag oss att leva igen.
Alla dagar, veckor och år som kom och gick med oss aldrig i dem, fylls... de fylls med händelser och minnesbilder, minnen av en moder hålla sin dotter i sin famn. Minnen av en moder som finns när jag kommer hem efter skolan, som släcker lampan när när jag är trött och blundar....
Jag öppnar mina ögon och kvar står jag ensam med endast fiolen i handen... tårarna... tårarna finns allt jämt där.
En skala på 1 till 10
Vi båda lever för musiken, tonkonst, men på olika sätt. Han gör det därute på tv, radio och i tidningen. Skriver autografer och turnerar i alla möjliga länder. Jag gör det hemma i min säng, med papper och penna. I köket med disken och ibland när jag damsugar.
Musik är en form av konstnärligt, emotionell och kulturell uttryck... Allt detta finns vid bordet denna dag, i hans händer som håller en genomskinlig grön sprite flaska, i mina lugna händer till följd av 2 atarax piller. Vad tänker du på? frågar han mig... paus..... Vi reser oss, han går före. Jag rotar i min väska, det står 114 på nyckel knippan....
Jag har frågesatt det mesta i mitt liv, men inget denna dag, lev...
Im here
Älska... hysa kärlek till... Starka ord
Men det är precis det... starka ord
Jag tror att vi finner djupet i livet när vi älskar, får förståelse för universums lagar.
jag är personligen inte en romantisk människa av mig, men inte ens jag kan förneka att kärlek är en av människans starkaste drifter... om inte en starkare drivkraft än religion.
Absolut Vodka har gjort ett samarbete med Spike Jonzes, resultatet blev en underbar kortfilm om en robot som älskar med hela sitt liv. Sjukt fint hur han har fångat upp känslan, musiken och kemin.
http://www.imheremovie.com/
Kanske inte det smartaste för en nykterist att göra reklam för absolut vodka, men en vis person sa till mig
gotta give credit where there is credit
No drama
Jag växte upp här...jag växte upp här...
Jag minns tydligt hur jag varje dag, på vägen hem efter skolan sjöng för mig själv, one day I`ll fly away... leave all this to yest...
Jag drömde om att komma bort, bort till mitt hjärtas önskemål och uteliggarna. En av mina stora drömmar var att få sova på en bänk på en random ställe. Min inre väsen ville bara gå och lägga sig utan att gråta, utan blåmärken, utan blod på fingrarna.
Jag ryser när jag tänker på hur långt jag har kommit...ärrad som fan men ändå.
Den röda färgen kommer fortsätta att färga min vardag, jag har många timmar hos psykologen kvar. Men vet du vad din hora, jag lever...oavsett allt, jag lever...
2007 den 3de september sov jag på en bänk, långt borta från allt
Just another day
Jag älskar er men mina barn har brunnit upp, jag slåss i min bur. Lucifer tillagar allt, jag sväljer det... tills dess...
Min död, er födelse. Clowner är till för underhållning...
One man band
Pojken jag kramade och sa hejdå till för ett antal år sen har växt, hans många centimeter har hunnit ikapp hans hjärta.
Jag låg i sängen och halvsov, han öppnade dörren långsamt och tittade in. Det ljusblåa månskenet lyste upp hans ansikte genom fönstret, han såg sorgsen ut...
Jag flyttade mig åt sidan och gav plats åt den lilla pojken i sängen, han va knappt 6 år gamal. Jag drog täcket över oss och kramade han hårt mellan mina armar. I nattens tystnad viskar han till mig- Jag mår inte bra men ville inte väcka pappa... Att en liten pojke kan vara så osjälvisk och tänka på andra imponerade mig. En gamal mans själ fast i en liten pojkes kropp... Jag lovar han att allt kommer att ordna sig, vi somnar långsamt med dem långa minuterna som går.
Till min lille bror som fyller 17 år, vackert att se vilken man du har blivit
Hem
Jag skriver denna text nyvaken, ligger fortfarande i sängen i vad som en gång i tiden va mitt sovrum. Efter en 3 timmar lång tågresa är jag tillbaka i förorten...
Jag har åkt tillbaka till platsen där tvättstugan aldrig fungerar och plagg försvinner hela tiden. Till platsen där Lidl aldrig slutar bli rånad, där du går till sömns till ljudet av grannen slå sin fru, till folkgrupperna som verkar ha stannat i tiden.
Jag har åkt tillbaka till platsen där du är alltid välkommen, ditt hem, Till platsen där det är okej att grilla i balkongen, till kvälls promenaderna med dem riktiga vännerna som finns kvar efter alla dessa år, där ljudet av människans oskuldsfulla år lämnat lekfulla ekon mellan betonghusen.
Tillbaka till mina senor, till mitt blod.
Så funkar livet...
Hon kasta sitt koppar röda hår i luften, fräknarna klättrade upp varje gång hon log. Reggae musikens toner förenades med luften, den spred sig runt mellan betong husen. Våra dagar i förorten gav ifrån sig glädjeljud. På sen sommar nätterna brukade vi alla grilla och tjuvröka, skoja och springa runt i hoodkläder.
Dagarna kom och åren gick. En blev hemlös, en lämnade livet, en annan gifte sig med drogerna, resten gick vidare. För dem åren var det vi mot världen, vi höll ihop. Naivt att tro att vi skulle vara vänner för alltid... vi trodde vi alla skulle vara vänner för alltid...
