DNO

Så jag utvecklades på ytan av livet, i riket av ord som det var, aldrig i verkligheten.. Alla böcker hann knappt läsas, alla vänner som knappt blev älskade, alla städer som inte ens kom i närheten av att besökas.. alla männsikor som aldrig blev förförda. Jag gick igenom gester av tristess eller tankspriddhet... Sen kom människan. de ville hålla fast, men det fanns ingenting att hålla fast vid, och det var olyckligt för dem. Och jag? Jag glömde, jag minns aldrig någonting mer än mig själv..