DNO

Under uppväxten var jag  ganska ensam vilket gjorde att jag rätt snabbt la mig till med en del osunda maner som fick mig att bli impopulär under hela min skoltid. Jag hade det ensamma barnets ovana att hitta på historier eller prata med påhittade personer. Tror också att mina litterära ambisioner härstammar från känslan av att vara isolerad och undervärderad. Jag vet att jag har ordets gåva samt kraften att att orka möta obehagliga fakta. Känns som att detta skapar en slags privat safär där jag kan få revach och ge igen för mitt eget misslyckade vardagsliv...





Ett verk nära mitt hjärta, Metropolis en stumfilm från 1927. Alla borde se den